Min sista än så länge också , han hette Natchez var en blandning mellan arab och pinto, precis på gränsen mellan D-ponny och häst och jag började rida han i Oktober 2009.

Jag tyckte han var en jättemysig men väldigt ouppfostrad häst, men han var en utmaning och sånt gillar jag.

I början av December precis när jag hade hunnit fästa mig ordentligt vid honom så fick jag reda på att han skulle åka tillbaka till sina riktiga ägare ( där han stod nu var han bara på foder). Jag blev jätteledsen såklart men de hade jag inte behövt bli..

.. För några dagar innan Natchez skulle ha åkt kommer mamma fram till mig och säger att vi ska låna Natchez på foder och ha honom ihop med och hos min kompis Matilda. Ni fattar  nog inte hur glad jag blev , jag som aldrig vart i närheten av att ha en egen häst var nu väldigt nära. Matilda åkte med till Natchez för att se hur han var, det slutade med att jag ramlade av Natchez , kanske inte det bästa intrycket, men något bra intryck måste Matilda fått iaf för några dagar senare stod han i Matildas stall...

.. Jag red i ur och skur och framför allt i kyla och hög snö, Matilda red någon gång i veckan, Leo( Natchez hagkompis) och Natchez var snälla mot varann och alla hästar kunde gå i lösdriften och äta och allt var bara SÅ BRA. Jag var överlycklig , för första gången i mitt liv kändes det som att jag hade en egen häst!

.. Men allt flöt inte på så bra , Natchez och leo blev osams och hur vi än försökte så fick Leo ingen mat , han höll sig så långt bort från Natchez och maten som det gick. Till slut var vi tvungna att ta in Natchez på nätterna , detta innebar att vi var tvungna att åka ut till Vartofta och Natchez ofta 2 gånger om dagen , jag hade nog fixat det , men med mammas jobbartider funkade det inte.. Så vi fick lämna tillbaka Natchez och det var bland det hemskaste jag gjort i mitt liv, jag och Matilda stod i stallet och grät när vi såg transporten åka iväg.

Natchez <3